Tanzania 2014 - att bestiga Kilimanjaro via Rongai Route

Anders Andersson och Kerstin Andersson

Avresa från Stockholm 1 september
Resan började inte så bra. När vi kom till Arlanda på måndag kväll visade det sig att resebyrån eller flygbolaget hade gjort fel med våra biljetter. Enligt Ethiopian Airlines skulle vi ha flugit i morse från Addis Abeba till Kilimanjaro International Airport. Det enda problemet med det är att vi landar i morgon bitti i Addis. Nåväl, de lovade att ordna det så vi kände oss rätt väl till mods när vi gick ombord på planet.
Övernattning i Moshi 2 september
	Vi landade i Addis tidigt på morgonen och fick vänta på en av världens tråkigaste flygplatser ett par timmar på nästa plan, som skulle ta oss närmare det stora äventyret. Vi hade tur och fick plats på det fullsatta planet, men tre andra resenärer blev avvisade när det visade sig att ett par platser var dubbelbokade. De var felbokade, liksom vi, och skulle ha flugit redan den första september.
På Kilimanjaro International Airport blev vi hämtade av Zara Adventures, det företag som Äventyrsresor samarbetar med när det gäller Kilimanjaroexpeditioner. Vi fick skjuts till Springlands Hotel i Moshi, ett rätt trevligt ställe fyllt med personer som skulle vandra eller åka på safari. Vi träffade ett par som skulle träna genom att gå upp på Mount Meru, Tanzanias näst högsta berg först och därefter ta Kilimanjaro ett par dagar senare. Vi pratade med ett annat par där mannen inte hade orkat hela vägen upp, men frun hade tagit sig upp på toppen i morse och sedan vandrat hela vägen ner under dagen – en vandring som brukar kräva en eller två övernattningar. Hon hade rätt ont i knäna.
Strax före middagen samlades alla som skulle upp på berget. Majoriteten skulle gå Marangu Route, den allra vanligaste vägen. Vi var tre som skulle gå Rongai Route. Jag och Anders hade bokat en 6-dagars vandring. En amerikan, Charles från Denver i Colorado hade bokat en 7-dagars vandring. Snabbt blev vi varse att vår 6-dagarstur var förvandlad till en 7-dagars. Vi tyckte inte att det var så mycket att bråka om, men det ställde till vår övriga planering, nämligen safarin som vi skulle njuta av efter berget och som var bokad via Odenresor (som i sin tur anlitade Simba Safaris). Efter några telefonsamtal och mejl hoppades vi att det hela skulle ordna sig medan vi var på Kilimanjaro.
	Rongai Route i kraftigare röd färg
Kilimanjaro dag 1 – Simba Campsite 3 september
Nu börjar äntligen äventyret. Vi åt frukost, vägde våra ryggsäckar och packade ner de sista prylarna i en väska som vi skulle lämna kvar på hotellet. Våra dagryggsäckar vägde inte mycket. Här hade vi bara det allra nödvändigaste (camel back, vattenflaska, jacka, byxholkar, energi-bars, toarulle, handsprit, myggolja och solcreme – och Anders adrenalinsprutor ifall han får en glutenallergichock). De större ryggsäckarna, som vi kommer att lämna över till bärarna, vägde 13 respektive 15 kilo (den tillåtna maxvikten). Litet senare på dagen visade det sig vara helt onödigt att ha med sig ryggsäckar till bärarna. De placerar ryggsäcken i en påse som de bär ovanpå annat bagage. Charles hade sitt bagage i två mjuka väskor. Mycket bättre. De väger mindre än en ryggsäck och är betydligt lättare att packa.
	Vår huvudguide, Gasper Njau, dök upp tillsammans med ytterligare två guider, en kock och elva bärare. Vi åkte minibuss ett par timmar, stannade till på ett ställe för att få alla tillstånd för expeditionen och lunchade i Nalemuru (tror jag att orten hette). Vi fick var sin lunchbox med bland annat juice, frukt, kyckling och nötter.
Därefter fortsatte vi med bussen till Rongai-gate, 1 990 meter över havet. Här packades och vägdes all utrustning som ska med upp på berget. Vi tyckte att hanteringen av färska ägg var något vansklig, men vi fick ägg till frukost de kommande dagarna, så killarna visste vad de gjorde. Den första dagens vandring var enkel. Stigen var bred och välskött. Vi gick genom barrskog och passerade en del hyddor och små odlingar. Från början var det sol, men det blev allt mera mulet. Bärarna som startade efter oss passerade och fortsatte förbi i rask takt. Det tog ungefär tre timmar att komma fram till Simba Campsite på 2 625 meters höjd. Där var tälten redan uppsatta när vi anlände. Vi gjorde oss hemmastadda i tältet, pumpade upp våra liggunderlag och vecklade ut våra nyinköpta sovsäckar (som för Anders del mest användes som sovtäcke, han tycker att det är för varmt att sova i en påse).
	Transporten av ägg oroade oss.
Som eftermiddagsfika fick vi te, kaffe och popcorn. När Anders tuggade i sig popcorn kände han att en ganska nylagad tand helt plötsligt inte hade någon fyllning längre. Det är bara att hoppas att tandvärken håller sig borta – åtminstone en vecka. På kvällen serverades en god middag bestående av en god köttgryta med spagetti till mig och Charles och potatismos till Anders. Anders hade packat med några frystorkade middagar, glutenfritt bröd och mjukost i tub utifall att detta med glutenfri kost inte skulle fungera. Det blev under matstunderna uppenbart att kocken hade full koll på detta med gluten så reservkosten blev oanvänd. Förutom vårt gäng var det ytterligare sex turister på Simba Campsite (några var litet åldersdigna personer som vi tror kan få problem framöver). Här hade vi mobiltäckning och (ganska risiga) utedass. Inget berg i sikte.
Kilimanjaro dag 2 – Second Cave 4 september
	På morgonen fick vi var sin plastbalja med varmt vatten. Dags för morgonbestyr. Och direkt efter frukosten var det dags att fortsätta vandringen. Vi gick i dimma, eller möjligen moln, från Simba Campsite till Second Cave på 3 480 meters höjd. Det tar bara tre timmar, så vi är framme vid lunch. Fisk, frukt och bröd. Anders får nybakat glutenfritt bröd, medan jag och Charles får hålla tillgodo med vanlig vit fyrkantig franska.
Charles och Anders äter lite energibars.
Under eftermiddagen regnar det, så vi kurar i tältet fram till middagen. Det blir litet segt att ligga i tältet hela dagen. Anders vill låna min roll-deo och jag hör en smäll, som ett skott. Undrar ”va fan håller du på med”. Anders ser mest förvånad ut. Vart tog själva kulan från rollen vägen? Den smällde iväg på grund av lufttrycket. Senare upptäckte vi att även andra produkter påverkades av lufttrycket. Men vi mår bra och har inga känningar av höjdsjuka. Här var utedassen i mycket bättre skick. Ingen mobiltäckning.
Vi hade två australiensare som grannar. Dessutom kom fyra amerikaner som hade bokat en ”lyxvariant” till sin vandring. Tälten var gigantiska, som stora cirkustält. Bärarna bar med sig sängar (jo, det är sant). Det krävdes 29 bärare för att transportera deras utrustning. Vi döpte snabbt sällskapet till Tivolit.
Till middag fick vi en kalasgod soppa. Därefter kycklinggryta. Vi kan verkligen inte klaga på kocken – han gör sjukt god mat. Än har vi inte sett berget.
Kilimanjaro dag 3 – Kikelelwa Campsite 5 september
	Vi klev upp vid halvsjutiden. Det var mulet, men vi såg en liten blå glimt. Och så plötsligt fick vi se en skymt av Kilimanjaro. Jippi! Men berget försvann efter bara några minuter och sedan fick vi vandra i duggregn. Det blev en lätt promenad i ungefär tre timmar till Kikelelwa Campsite på 3 630 meters höjd. Mitt regnskydd till dagryggsäcken gick inte att hitta. Jag misstänkte att Anders hade fått ner skyddet i sin stora ryggsäck, men efter att ha tömt alla våra väskor insåg jag att det hade blivit kvar på hotellet i Moshi. Obra. När vi kom fram var vi ganska blöta. Jag förstår inte riktigt varför vi inte tog på oss våra medhavda byxholkar och regnbyxor. Nu fick vi försöka torka våra blöta byxor i tältet i stället.
Till middag fick vi morotssoppa (mums) och biffgryta med friterad potatis och pasta. Jag berömde kocken, Julius. Och när jag nämnde att han har samma namn som presidenten gav han mig ”high five”. Nu är vi rätt trötta på att ligga i tältet, timme efter timme. Tre timmars vandring och sedan 21 timmar att slå ihjäl till nästa vandring. Dessutom är vädret så himla trist, vi ser inte ett skit när det bara är dimma och regn. Även här hade vi mobiltäckning. Det känns rätt udda att ringa till Kalle, som är i Spanien, och kunna prata. Anders sms:ar korta rapporter från resan till Hannah.
Alla som vandrar längs Rongai Route går inte till Kikelelwa. Det är en avstickare, en extra dag för acklimatisering. Den raka rutten går via Third Cave och School Hut. De olika rutterna hade vi verkligen inte koll på när vi bestämde oss för att vandra. Charles däremot hade läst på ordentligt. Han är en van vandrare och bor precis vid Klippiga Bergen. Han hade läst om 50 olika arrangörer och sett att Zara Adventures tillhör ett av de företag som har bäst lyckandefrekvens bland sina kunder. Det känns bra.
Kilimanjaro dag 4 – Mawenzi Turn Hut Campsite 6 september
	När vi vaknade på Kikelelwa var det noll grader och frost. Sagolikt väder, himlen var knallblå och vi såg Kilimanjaro. Fantastiskt, tänkte jag. Skräck, kände Anders.
Dagens promenad tog – som vanligt – ungefär tre timmar, men det var den tyngsta turen hittills. Vi gick uppåt över 700 höjdmeter och sedan litet ner till lägret som ligger vid en sjö alldeles intill berget, Mawenzi, som med sina taggiga spetsar når 5 149 meter över havet. Så sjukt vackert! Vi är rätt många olika sällskap som har samlats vid Mawenzi. En av de äldre vandrarna har extrem träningsvärk. Han vilar en extra dag i Mawenzi och ska sedan gå ner. Hans kompisar har fortsatt och ska göra ett toppförsök i morgon. En del bärare lämnade av sin packning vid Mawenzi och gick tillbaka för att avlasta sina (tröttare) kollegor.
	Anders drabbades av lätt huvudvärk. Kanske litet höjdsjuka? Men det gick att bota med två tabletter och massor av vatten. Charles kände sig också dålig. Han började med Diamox, ett läkemedel som används för att behandla högt tryck i ögonen, men som har visat sig ha viss effekt mot höjdsjuka. Anders tar Diamox redan från första dagen för att förebygga höjdsjuka (huvudvärk, diarré och illamående). Men jag tål inte Diamox, så jag får hoppas att höjdsjuka inte biter på mig.
Till lunch fick vi jättegod potatis, pasta och kyckling. Middagen var vegetarisk; gurksoppa först, därefter böngryta med ris. Det är rätt livat på campingplatsen på kvällen, precis som tidigare kvällar. Många spelar kort och det kan bli ganska högljudda diskussioner på zwahili. Jag och Anders önskar att vi också hade haft med oss en kortlek eller tärningar. Vi tillbringar ju så fasligt många timmar i tältet varje dag. Det tipset borde stå med på alla utrustningslistor som resebyråerna tillhandahåller. Nu är det nästan fullmåne. Oerhört vackert.
Kilimanjaro dag 5 – Kibo Hut 7 september
	Dagen börjar perfekt. Strålande sol. Kilimanjaro framför oss. Vi ska bara gå ett par timmar till Kibo Hut, som ligger nio kilometer bort och 400 höjdmeter högre än lägret i Mawenzi. Men fy tusan vad jobbig vandringen är. Segt, segt uppåt i en oändlig stenöken. Antagligen är det syrebristen som gör sig påmind. Vi går förbi en bärare som totalt har gått in i väggen. Han tar tio centimeter långa steg och går och går. Ingen pratar med honom. Både jag och Anders känner att vi vill stanna, ge honom vatten eller en energibar. Men vi gör inte det. Om inte våra guider pratar med honom ska nog inte vi turister försöka hjälpa till. De vet nog vad de gör. Vi hoppas att hans kollegor vänder tillbaka och tar över hans packning.
När vi kommer fram till Kibo Hut på 4 700 meter har vi ”bara” toppförsöket framför oss. Och jag är slut redan nu. Vägen upp är galet brant (kolla in bilden nedan). Vi ska upp över tusen höjdmeter i natt. Man undrar bara varför? Och varför tackade Anders JA till resan när jag ringde? Är han galen? Vi stretchar och hoppas att ett par timmars vila ska ge oss nya krafter. Men det är svårt att vila. Solen steker. Vi försöker ha drag igenom tältet. Anders har en bandana över ögonen. Jag tar ett par svarta långkalsonger – och det funkar lika bra.
Vi serveras middag redan klockan 17.00. Ingen av oss tre har någon vidare matlust, men vi försöker. I natt gäller det! Klockan 23.15 tågar vi iväg mot toppen.
Kilimanjaro dag 6 – Gilman’s Point och Moshi 8 september
	Vi går i mörkret. Först huvudguiden Gasper, därefter Charles, jag och Anders. Det enda jag ser är Charles hälar i ljuset av min pannlampa. Efter ungefär två timmar känns det ganska bra; vi kommer att klara det. Men sedan blir det värre. Vi kämpar för varje steg och varje andetag. Vidrigt. De två hjälpguiderna, Fred och Julius, går bredvid med händerna i byxfickorna och sjunger. Ännu värre än vidrigt! Efter sådär fyra timmar får jag nog. Jag står inte ut med deras sjungande, så jag ber dem att vara tysta (fast jag uttryckte mig kanske inte fullt så diplomatiskt) då slog Fred ut med armarna och forsatte med att säga — men vi gör det för att hålla uppe Er moral och för att hålla värmen.
Efter fem timmar är jag helt slut. Jag andas, men får för litet syre. Jag ser några pannlampor högt ovanför mig och ett antal nedanför mig. Jag är beredd att ge upp. Men Anders peppar; Kom igen Kärran, nu är det inte så långt kvar, klart vi ska fortsätta. Och jag svarar; Okej, då fixar vi det (fast jag ville verkligen vända). Anders fortsatte att peppa; Nu är det bara en kvart kvar, se så nära vi är.
	Klockan 05.18 når vi Gilman’s Point, 5 685 meter över havet. Vi står där i mörkret vid skylten och tar några bilder. Jag är lycklig över att ha kommit upp på en av Kilimanjaros toppar. Anders håller på att förfrysa fötterna. Vi går ner igen tillsammans med Fred och Julius, medan Charles och Gasper fortsätter till nästa topp, Uhuru, ytterligare ett par timmars vandring och 200 höjdmeter till.
Det tog ungefär två timmar att gå ner till Kibo Hut. Bromsa, bromsa, bromsa. Lårmusklerna fick jobba. Sedan dunsade vi in i tältet och försökte sova. Väl där så erkände Anders att han också var beredd att vända på vägen upp. (Att betala för sånt här måste betecknas som fullständigt vansinne, en undersökning av skallen skulle behövas) - tänke Anders många gånger men han sa inget då. Tack och lov så är han en större tjurskalle än vad jag är. Det är enbart tack vare hans envishet som vi tog oss upp till Gilman’s Point. Vi fick vila ett par timmar, sedan dök Gasper upp och frågade om vi ville ta oss till hotellet i Moshi under dagen. I så fall skulle vi skippa en natt på berget och ta oss direkt till en riktig säng på Springlands Hotel.
	Kerstin spydde – inte på grund av höjdsjuka, utan för att hon inte gillade sötman i energi-bars och energi-dryck. Det passade bra eftersom vi skulle kunna få åka ”rescue car” från ett ställe ett par timmar nedanför Kibo. Vi packade snabbt som bara den. Sedan tog vi våra dagryggsäckar och började vandra neråt längs Marangu Route. Stigen var bred och lättpromenerad. Men vi var rätt trötta och stötte skorna i stenar. Kerstins vänsterfot tog en del stryk, så hon fick blåa naglar.
Vi gick ungefär 2,5 timme till Horombu Huts på 3 700 meters höjd. Där skulle vi egentligen ha övernattat, men vi fick i stället fylla i en bok om våra åkommor (Anders ”dizzy” och ”stomach problems”, Kerstin ”womating”). Sedan fick vi ta en ”genväg” till räddningsbilen. Ingen sjuk människa hade klarat av den turen. Anders (som var mest sjuk) fick sitta i förarhytten, medan jag satt på flaket med guider, bärare och bagage.
På kvällen, på Springlands Hotel, kände vi oss rätt nöjda. Vi hade gjort det! Vi har varit upp på en av De sju topparna, engelska Seven summits. (Det kallas de högsta bergstopparna i de sju världsdelarna. Det högsta berget i varje världsdel ingår således i gruppen.) och dit hör Kilimanjaro som vi har klarat av. Och att få duscha efter den bedriften kändes alldeles underbart.